Om boken: 1914 / Herren vaknade ur sitt eget sömniga rop och låg i sängen en stund, med ångest i själen och tittade utanför fönster, I morgonens gråa skymning svajade höstvinden träden. Oron lämnade inte biskopen ännu senare, när han stod framför talarstolen för morgonbön. Han rörde vid sitt radband och sa bönens ord, och bilden av en dröm fortsatte att dyka upp i hans själ. Han fortsatte att se den röda himlen, som om den var upplyst av en elds sken. Mot bakgrunden av denna glöd var figuren av en ängel i vita dräkter, med ett ungt och argt ansikte, tydligt synlig. Och ängeln var så stor att hans utsträckta vingar spred sig över halva himlen: biskopen kände sig helt liten och obetydlig framför sig och kände också att han låg på knä framför sig med händerna i kors, som i bön. Och som ett eko av åska i bergen lät en ängels röst, befallande och sträng: "Hans väg är lagens väg."!